Förälderns svåraste uppgift, -att hjälpa utan att ta över.
#5 | 2026
Det finns få människor som engagerar sig lika mycket i en ung hockeyspelares utveckling som föräldrarna. De skjutsar till träningar, lägger åtskilliga timmar i ishallar, betalar utrustning och cuper och försöker få vardagen att fungera med skola, matcher och allt annat som hör livet till.
Ofta börjar det med något ganska enkelt. Ett barn som tycker att hockey är fantastiskt roligt och en förälder som vill ge sitt barn möjligheten att fortsätta. Men någonstans på vägen förändras förutsättningarna. Hockeyn blir mer seriös, konkurrensen hårdare och besluten viktigare. Speltid, laguttagningar, hockeygymnasium och framtida klubbval börjar ta större plats. Förälderns roll förändras också, men det är inte alltid lika självklart hur.
En av de svåraste uppgifterna som hockeyförälder är att förstå när man ska hjälpa till och när man faktiskt behöver kliva åt sidan. Det är en balansgång som kräver både engagemang och återhållsamhet.
När omsorgen blir ett hinder
Föräldrar vill naturligtvis sitt barns bästa. Problemet är att det ibland kan vara svårt att skilja mellan vad som känns bäst för barnet just nu och vad som faktiskt hjälper barnet att utvecklas på längre sikt.
Tänk dig en spelare som kommer hem efter en match där han knappt fått spela. Han är besviken, kanske arg, och tycker att tränaren behandlat honom orättvist.
Som förälder är det lätt att reagera. Man har själv sett matchen, kanske gjort en annan bedömning än tränaren och tycker att det är rimligt att kräva en förklaring.
Men vad händer om föräldern omedelbart tar kontakt med tränaren och börjar argumentera för mer speltid? Kanske får man ett svar. Kanske förändras något. Men spelaren har samtidigt gått miste om möjligheten att själv hantera situationen.
Tränare kan fatta dåliga beslut, kommunicera otydligt och ibland behandla spelare på ett sätt som behöver ifrågasättas. Men innan man griper in tycker jag att det finns en viktig fråga att ställa sig, -hjälper jag mitt barn att lösa problemet, eller löser jag problemet åt mitt barn?
Skillnaden kan verka liten, men på sikt är den betydande.
Lyssna först, analysera sedan.
Efter en match är känslorna ofta starka. Spelaren kan vara frustrerad över sin egen prestation eller över tränarens beslut. I det läget är det inte säkert att han behöver ytterligare en person som analyserar matchen.
Tänk hur det måste kännas för en ung spelare att först bli bedömd av tränarna, sedan av lagkamraterna och till sist av sina egna föräldrar. Det kan bli ganska mycket hockeyanalys under en och samma kväll.
Självklart finns det föräldrar med stor hockeykunskap som kan bidra med värdefulla perspektiv. Men även goda råd kan komma vid fel tillfälle. Ibland är det bättre att fråga hur spelaren själv upplevde matchen och sedan faktiskt lyssna på svaret. Om han vill prata om ett dåligt byte eller ett missat läge kan man göra det. Om han hellre vill tänka på något annat kanske det också är ett klokt val.
Det viktiga är att spelaren känner att relationen till föräldern inte är beroende av prestationen.
En tränare ska bedöma och utveckla spelaren. En förälder har ett annat och på många sätt viktigare uppdrag. Att vara en trygg person som finns där oavsett hur många minuter barnet fick spela eller hur många poäng det blev.
Tränaren behöver inte alltid ha rätt
En av de vanligaste källorna till frustration inom ungdoms- och juniorhockeyn är relationen till tränaren. Varför spelar vissa mer än andra? Varför får en spelare chansen i powerplay medan en annan får sitta på bänken? Varför verkar tränaren inte se det arbete som läggs ner på träningarna?
Det är rimliga frågor. Ibland finns det också goda skäl att vara kritisk.
Men jag tror att föräldrar behöver vara försiktiga med hur de pratar om tränaren hemma.
Om spelaren gång på gång får höra att tränaren inte förstår hockey, favoriserar andra eller inte uppskattar hans kvaliteter finns en risk att han börjar betrakta sin utveckling som något som framför allt hindras av andra. Det kan vara en bekväm förklaring, särskilt när det går tungt. Men den hjälper sällan spelaren framåt.
Ett mer konstruktivt förhållningssätt är att hjälpa spelaren att förstå vad tränaren faktiskt efterfrågar.
Vad behöver du förbättra för att få mer förtroende? Har du frågat tränaren? Förstår du vad han menar? Finns det något i hans bedömning som du själv kan påverka?
Det betyder inte att tränarens uppfattning alltid är korrekt. Men att lära sig förstå en annan människas perspektiv, även när man inte håller med, är en värdefull förmåga. Och den blir inte mindre viktig om spelaren en dag når seniorhockeyn.
Låt spelaren ta samtalet
En viktig del av utvecklingen är att spelaren gradvis lär sig föra sin egen dialog med tränare och ledare.
För en 13-åring kan det vara svårt att själv ta upp frågor om speltid eller sin roll i laget. Då kan en förälder behöva hjälpa till att förbereda samtalet eller ibland delta.
För en 18-åring bör utgångspunkten däremot vara en annan.
Om en spelare vill veta varför han inte blir uttagen eller vad han behöver förbättra är det i första hand han själv som bör prata med tränaren. Föräldern kan fortfarande spela en viktig roll. Man kan diskutera hur frågorna ska formuleras, hjälpa spelaren att skilja mellan känslor och fakta och prata igenom vad tränaren sagt efteråt.
Men själva samtalet bör så långt det är möjligt ägas av spelaren. Det är inte bara en fråga om självständighet. Det handlar också om att bygga förmågan att hantera människor, motgångar och svåra besked. Den som lär sig att föra en saklig dialog med en tränare som han inte håller med om har skaffat sig en erfarenhet som kommer att vara värdefull långt utanför hockeyn.
När besluten blir större
Ju äldre spelaren blir, desto större blir ofta besluten.
Ska han stanna i sin nuvarande klubb eller söka sig vidare? Är hockeygymnasiet rätt väg? Hur ska han väga möjligheten till mer speltid mot en starkare träningsmiljö? Och hur mycket ska hockeyn få påverka skolan och livet i övrigt? Här är det naturligt att föräldrarna har en viktig roll. De har ofta mer livserfarenhet, känner sitt barn väl och kan hjälpa till att se konsekvenser som en ung människa kanske inte själv uppmärksammar.
Dessutom finns det ekonomiska och praktiska frågor där föräldrarna behöver vara delaktiga.
Men även här tycker jag att det finns en risk med att ta över.
Om det i praktiken är föräldern som driver klubbkontakterna, förhandlar om spelarens roll och bestämmer vilken väg som är bäst kan spelaren till slut hamna i en situation där han förväntas ta ansvar för en karriär som någon annan till stor del har planerat.
Jag tror mer på att hjälpa spelaren att förstå alternativen och konsekvenserna, så att han själv kan fatta allt bättre beslut.
Det är förstås ingen process som sker över en natt. En 15-åring och en 20-åring har olika förutsättningar. Men riktningen bör vara densamma: ett successivt större ansvar hos spelaren.
Att kliva åt sidan är inte att sluta bry sig
Det finns situationer där föräldrar självklart ska ingripa. Om en spelare far illa, blir kränkt, utsätts för osunda krav eller befinner sig i en miljö som riskerar hans hälsa och välbefinnande är det inte ett tecken på god uppfostran att stå passiv. Att låta en ung människa ta ansvar innebär inte att lämna honom ensam med problem han ännu inte har förutsättningar att hantera.
Men i många av de vardagliga situationerna inom hockeyn tror jag att förälderns viktigaste insats är en annan. Att stå kvar som stöd även när man inte själv får styra, att kunna lyssna på besvikelsen utan att omedelbart försöka undanröja orsaken. Eller uppmuntra ambition och hårt arbete utan att göra varje match till en utvärdering av framtidsutsikterna. Och kanske framför allt att påminna sig om vems hockeyresa det faktiskt är.
En ung spelare behöver få möjlighet att göra egna misstag, dra egna slutsatser och ibland fatta beslut som föräldern själv inte hade valt. Det är en del av att växa upp.
Vems dröm är det?
Jag tror att de flesta hockeyföräldrar någon gång behöver ställa sig frågan om det fortfarande är barnet som driver ambitionen. Det behöver inte finnas någon dramatik bakom frågan. När man under många år har investerat tid, pengar och känslor i något är det naturligt att själv bli engagerad i hur det går.
Men det är viktigt att inte förväxla sitt eget engagemang med spelarens vilja.
En ung människa ska kunna vara oerhört ambitiös inom hockeyn och samtidigt ha rätt att ompröva sina mål. Kanske förändras drömmen. Kanske blir andra delar av livet viktigare. Kanske vill spelaren fortsätta satsa, men på ett annat sätt än föräldern hade föreställt sig. Då behöver det finnas utrymme för det.
För i slutändan är målet inte bara att hjälpa en ung hockeyspelare att nå så långt som möjligt inom sin idrott. Det handlar också om att bidra till att han utvecklas till en människa som kan tänka självständigt, ta ansvar för sina beslut och hantera både framgångar och motgångar.
Det är en utveckling som kräver stöd, men också förtroende.
Kanske är förälderns viktigaste uppgift därför inte att visa spelaren vilken väg han ska gå, utan att hjälpa honom att bli trygg nog att välja vägen själv.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Imhauser Sports Management hjälper ambitiösa ishockeyspelare att utvecklas på och utanför isen. Genom individuell spelarutveckling, karriärsrådgivning och personligt mentorskap skapar vi tydligare riktning, större självkännedom och mer självständiga spelare, -för både dagens prestation och morgondagens karriär.
Kontakta Peter Imhauser:
peter@imhauser.se
+46 (0)708-728 527